lördag 18 maj 2013

Jag tänker aldrig på det. Jag tänker aldrig på det där.

Och jag försöker att inte tänka på det. Att förlora en vän är det hårdaste jag någonsin varit med om. Att känna att man inte är värd mer än någon annan.

Tänker jag på det, så rasar jag. Därför skjuter jag undan gråten i ilska och tänker att det kommer vara så himla svårt att förlåta, även om det tar flera år.

Men vad ska jag annars göra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar