måndag 29 juli 2013

Några dagar kvar.

Det svåraste i livet just nu är att inte bo i samma stad som mina vänner. Ingen spontanitet över huvud taget.

söndag 28 juli 2013

Något måste hända nu.

När orden tar slut och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna skriva igen.

söndag 21 juli 2013

År & Dar

lördag 20 juli 2013


onsdag 17 juli 2013

If you tell me to jump, then I'll die.

Jorden måste snart explodera av alla människors känslor.

söndag 14 juli 2013

Vi är dem, som ser skimret.

When it all comes to an end, but the world keeps spinning around.

Jag måste bara vara beredd att kämpa tills jag blöder ihjäl.

fredag 12 juli 2013

Åt helvete är det.

Blev fucking reserv och det är inte tillräckligt...

lördag 6 juli 2013

How it is to be loved by me.

Och du har ingen aning om hur fucking jävla ont det gör.
Du lovade mig att inte försvinna.
Och det är precis det du har gjort.

Men vad fint att du är lycklig. Grattis till dig!

torsdag 4 juli 2013

Det kanske kommer en förändring.

Och det är allt jag behöver.

I've got some news for you.

Den 2 september åker jag till Australien tillsammans med mina vänner. Jag är livrädd, men pirrig och peppad samtidigt. Tur att jag har fina flickor med mig!

onsdag 3 juli 2013

Fullkomligt krossad och besviken.

Jag förstår verkligen inte varför alla bara pang bom slutar höra av sig till mig. Det måste ju vara nåt som jag gör fel? Eller, jag kanske har missuppfattat hela vänskap-grejen? Vänner kanske inte håller kontakten med varandra? Träffas och berättar saker och hjälper varandra? Är det bara jag som har trott att vänskap går ut på det? För att veta hur ens vän mår, så måste man ju höra av sig? Men jag som hör av mig, tröttnar ju på att det alltid är jag som tar steget. Att det är jag som alltid ska få vänskaps-relationen att fungera. 

Men det kanske bara är jag. Man ska ju stå sig själv närmast och inte lita på någon. Är jag så jävla naiv som tror att vänner alltid har en minut över för mig? Förmodligen. 

tisdag 2 juli 2013

And we will never be alone again.

Läser The Great Gatsby och betalar stora summor för en flykt härifrån. Om det är det som krävs så ska jag göra det. Jag har ändå inget som håller mig kvar. 
Lyssnar på Daft Punk och låter Julian Casablancas skaldera på högsta volym "Kinda counted on you being a friend, can I give it up or put it away?". 
Och ledsamhet är inte attraktivt, ingen är mer medveten om det än jag.